Häromveckan gick jag med i Amnesty. Jag blev fångad på gågatan, hann inte titta bort i tid, kunde inte säga nej, vågade heller inte riskera karman genom att ljuga och säga att jag redan är medlem. Solen lyste och jag hade nyss köpt jordgubbar, jag var således på ett gott och generöst humör. Jag stannade därför in, lyssnade klart på harangerna och skrev på. Allt detta låter ju fint, men icke.

Det har lett till oanade besvär.

Detta mitt nya medlemskap betyder nämligen att jag måste gå med i en förening som arbetar med miljöskydd. Annars blir det ojämnt. För något år sedan blev jag fångad på stan av Unicef, då lyste inte solen och inte gick jag runt med jordgubbar heller, då yrde snön och jag drog omkring med shoppingsäckar fulla med julklappar. Då var det väldigt svårt att påstå att jag inte har råd att lägga en hundring på svältande barn varje månad. Så jag lyssnade klart och skrev på. Naturskyddsföreningen blev jag medlem i helt på eget bevåg, där krävdes ingen vädjande blick, inträngande i hörn och förebråelser. Jag letade upp dem på eget bevåg.

För att det nu ska vara jämnt fördelat – mitt stöd till mänskligheten och mitt stöd till planeten (det är ju ändå mänskligheten som förstör planeten) (och jag räknar mig nog dessutom som en större miljövän än människovän) så måste jag gå med i ännu en miljöorganisation. Maja säger att WWF är lite elitistiskt, vad finns det då kvar att välja på?

Ack, ack, vilka besvär man har.