igår, men väl andra semestrigheter. Promenad, nästan timslångt mobilsamtal med Helene (staten betalade tydligen) och sedan den där brunchen. På det följde stadsvandring där jag i princip blev hetsad att handla kläder. Lindajävel. (Nåja, så svårövertalad kanske jag inte var. Och så har jag nu en fin, gul skjorta att ha på mig på kalaset jag är bjuden på idag.) Efter shoppingspreen kom Kalle och lockade med oss på kulturvandring, upp till slottet och konstutställningar. Inte helt fel det heller.

Lämnade tre, fyra lådor med saker och mer än en sopsäck med kläder till Myrorna igår, nästan lika mycket slängdes på återvinningsstationen. För att vara en melankolisk, nostalgisk person upplevde jag det ovanligt befriande. Jag var visserligen tvungen att säga hejdå till alla saker innan jag gick från Myrorna, och klappa ett trasigt bord innan det slängdes, men dock. Befriande. Drömde inga mardrömmar om ledsna kläder och möbler inatt (drömde faktiskt att jag var ute och reste någonstans med Ace Frehley. Han verkar hemsöka mig om nätterna numera) (Och det får han så gärna, om han nu envisas. Men lite konstigt är det ändå).

Efter avyttandet av det både fysiska och mentala bagaget så handlades det tapas som intogs framför nya tv-skärmen hemma hos Snippe tillsammans med folköl, Linda, Kalle, Alexandra och fotboll. Mycket trevligt, bortsett från att en i sällskapet var väldigt ledsen och att Sverige förlorade.

Vaknade av en arg skata och Snippes väckningssignal imorse. Ska vandra hemåt strax, mata och släppa ut katt och sen vandra  vidare till Gränby, dels för att förbränna lite, dels för att handla mat och dryck till imorgon utan att behöva trängas.

Sen blir det bok!

Nu känns det som ledigt. Vaknade av fågelsång, har gjort mig en kopp kaffe och snart ska jag och Assar ut och promenera (förmodligen åt varsitt håll, han brukar inte vara så bra på att gå raka spår i hastigt tempo i någon större utsträckning) (men jag får ändå smyga ifrån honom, jag går källarvägen, han går ut genom den vanliga dörren, annars riskerar jag en kattskugga efter mig, en liten grå indian, och jag vill inte riskera att han korsar läskiga gator).

Balkongdörren står öppen, ute surrar en gräsklippare. Såna ljud gör mig glad, fast jag egentligen inte gillar att man klipper gräs. Surrande motorljud.  Det påminner om sommarlovsmorgnar för hundra år sedan, när jag brukade vakna av att farfar rakade sig, såna dagar när vi skyndade oss ut till Hölick, världens bästa badplats, och låg i den vita sanden hela dagarna.

Det blir dusch hemma hos Snippe, mitt nymålade golv ska få vila ännu någon dag, och sedan brunch (åh, detta hemska ord) tillsammans med Linda klockan 11. Vandra på stan, kanske handla någon sko eller någon byrå, vem vet, och sen har jag en bra bok som väntar hemma. Åh. Bra. Fint. Trevligt.

Som fan.

Sommarlovets (för så heter det väl även för lärare, inte bara elever?) två första (officiellt sett i alla fall, även om jag varit ledig även i helgen och fredagen mest ägnades åt att socialisera med kollegorna) semesterdagar har ägnats åt att städa. Att städa och röja. Bara. Bara, bara bara. Idag stack jag näsan utanför dörren för första gången alldeles nyss, och då bara för att köpa igel- och kattmat. 20 minuter utanför lägenheten. Fint.

Det började visserligen i fredags, då tog jag tag i kaoset som Assar fräste åt, lite allmän städning sådär. Men sen. Igår fick jag för mig, helt oskyldigt, att jag skulle rensa garderoberna innan jag la in alla nytvättade kläder som låg och väntade i de två blå kassarna från Ikea på vardagsrumsgolvet. Tänkt och gjort. Och då kom jag på att jag ju hade en väska full med kläder i klädkammaren som jag bestämt mig för att prova för att se om jag verkligen skulle behålla. Jag drog fram dem också. Det tog tusen år att prova, och sen hade jag ett berg av kläder jag antingen skulle slänga eller ge bort. Fram med sopsäckarna. Och när jag ändå provade kläder kunde jag ju lika gärna gå igenom alla skor… Fler kassar. Och när jag ändå står och river i klädkammaren kan jag ju alltid packa ner vinterkläderna inför flytten. En jättekartong. Och så höll det på. I timmar. Timmar, timmar, timmar.

Det slutade med att jag röjde ur alla garderober, klädkammaren, alla överskåp, några kökslådor, alla lådor med viktiga och oviktiga papper, min skolbänk och ett källarförråd. Det går inte att rensa en sak i sänder, eftersom jag packade ner hälften av allt innehåll i antingen skräpkassar eller flyttlådor så var jag tvungen att organisera genom att vara oorganiserad. Därför fick jag röja allt samtidigt. När klockan var omkring 13 idag kände jag att jag var nära att börja gråta. Det fanns liksom inget slut på eländet. Inget ordnat ljus i slutet av tunneln. Det skulle aldrig mer bli städat hemma hos mig, aldrig någonsin.

Men nånstans vid 21 idag började det vända. Jag kunde se golvyta igen, och efter att ha burit ner kartongerna till det nystädade förrådet och jag dammsugit hela lägenheten gick det att gå på golvet utan att få svarta fötter (när jag snöt mig tidigare idag blev även pappret svart). Och nu sitter jag här, med min micromat (troligt att jag skulle orka laga mat idag!) och borde väl njuta – nu är det cleant som fan hemma. Men jag känner mig mest matt. Jag har nog inte fattat det än. Jag har mest ont i ryggen. Assar sover i soffan. Jag lyssnar på Jan Johansson, nyss Radiohead. Sen Zeppelin. Min melankolilåtlista med andra ord.

Och apropå en sån lista: Det är farligt att städa i skåp för en sån som jag. En sån som är nostalgisk och melankolisk mest hela tiden; tänk dig då att en sån person går igenom papper, dagböcker, foton, brev, lappar, gamla kassettband, videoband, favoritkläderna från typ -95 som fått följa med i alla flyttar… Små saker man har tusenmiljoner minnen kopplade till, eller ett, ett väldigt viktigt. Farligt. Förutom trött och less på städning har jag hunnit med att bli  glad, ledsen och tillochmed arg en massa gånger av en massa saker. Saker i lådor, sånt jag samlat på mig. Såna gånger känner jag mig så himla gammal och kanske lite ensam också.

Det är kanske den känslan som gör att jag inte bryr mig så mycket om att disken är diskad och lägenheten luktar nyvädrad. För att citera en vän till mig ännu en gång:

Watch out now
Take care, beware the thoughts that linger
Winding up inside your head
The hopelessness around you in the dead of night
Beware of sadness

Ungefär det är vad jag borde akta mig för just nu.

Mer melankoli:

är en oslagbar kombination, särskilt när man sitter under en filt i en soffa som är stor som en båt. Däremot var två av tre filmer så dåliga att vi var tvungna att stänga av dem. Då är det dåliga filmer.

I tisdags skrev jag på avtalet för min fortsatta tjänst i höst (så nu kan jag  verkligen ropa hej på rikt - HEJ!) och skulle uppge min adress. Jag börjar jobba i augusti, och i augusti bor jag minsann på Linnégatan. Så det blev alltså till att uppge Linnégatan som igeladress, för första gången hittills. Det kändes lite stort (Lite stort? Kan man säga så?). Det känns lite stort att fortsätta jobba på samma ställe också. Eller lite bra kanske det heter, fast då byter jag lite mot mycket.

Det känns också bra att jag snart kommer att kunna mitt hemtelefonnummer. Jag kan inte mitt nuvarande. I ett och ett halvt år har jag haft det, men det har inte fastnat. Jag minns att jag för några år sedan stod bakom originalet Per, (ett riktigt original av den gamla stammen, väldigt intelligent, excentrisk, snäll och även väldigt alkoholiserad) som bodde på samma gård som jag gjorde när jag var liten, i en bibliotekskö. Han skulle få ett nytt lånekort, och när bibliotekarien ville ha hans telefonnummer sa han att han inte kunde det, de var tvungna att kolla i telefonkatalogen "för jag ringer inte hem till mig själv särskilt ofta, höhö". Då fnissade jag, nu förstår jag honom precis.

Snippe och jag åkte en snabbvända för att eventuellt köpa en ny soffklädsel. Stor förändring av blivande gemensamt vardagsrum!

Det slutade med att vi kom hem med soffklädsel, tre bokhyllor och en 42 tum stor plasma-tv. Vad hände!? Smack sare bara. Och imorgon blir det fortsättning, ännu en hylla och flera hyllplan till de redan införskaffade behövs. Heja köphysteri!

Nu är reporna äntligen övermålade. Jag har levt med ett hål i golvet istället för golvbrunn i snart en månad.

När kroppen börjar varva ner brukar ju hjärnan inte riktigt hänga med alla gånger. Eller så varvar den ner lite för mycket.

Igår glömde jag kvar blommorna jag fick av mina elever i arbetsrummet när jag gick till tåget. När jag kom hem hittade jag inte nycklarna i väskan. Assar stod bredvid mig och härjade om hur hungrig han var medan jag mer och mer ångestfylld satt på trapphusgolvet och packade upp hela väskan. Inga nycklar. Jaha. Bara att gå till Snippe och låna hans nycklar. Och jag som inte ens skulle till jobbet dagen därpå, det var ju Enköping som stod på schemat. I ren uppgivenhet kände jag på dörrhandtaget, som gick upp. Jag hade glömt att låsa. Det har nog aldrig hänt tidigare. Aldrig! Nycklarna låg på golvet, bredvid dörrmattan.

Senare på kvällen åt jag middag hos mamma och pappa. När jag var på väg hem, ungefär till Fyrishov hade jag hunnit, så blev jag helt tom. Jag kom inte ihåg vägen hem. Jag visste inte åt vilket håll jag bodde! Såhär komplicerat är det att hitta hem till mig från den platsen jag befann mig på: cykla rakt fram i en och en halv minut, sväng till vänster, cykla rakt fram i trettio sekunder - framme.

Imorse när jag skulle bege mig hemifrån letade jag efter nycklarna i en kvart igen. När jag precis höll på att bli vansinnig hittade jag dem. I väskan.

Tidsbrist och dubbla boplatser har gjort att jag inte hunnit vara så ordningsam som jag har velat på senare tid, det har mer blivit så att jag släppt allt jag håller i när jag kommer innanför dörren, kläderna ligger kvar där jag tog av mig dem, saker ligger överallt utom där de ska. (Förresten, ”på senare tid”, hm, det handlar ungefär om tre dagar, jag förstår inte hur jag bär mig åt) (men universum strävar ju efter kaos har jag hört, jag är väl ett med universum helt enkelt). När dörren gick upp igår tänkte jag att en granne kanske tagit hand om mina nycklar för att jag glömt dem i dörren. Jag fick ångest - "måtte ingen ha öppnat dörren för att se om jag var hemma!" Hela min image som trevlig lärarinna med gullig katt och blomsterintresse skulle ju fallera totalt. "Förmodligen ett troll" är vad jag skulle beskrivas som därefter.

Nyss väste Assar åt en klädhög på golvet. Jag tar det som ett tecken. Det är dags att städa.