Igår blev jag av med en tvångstanke. Kritan befriande mig, samtidigt som Hanna, min vän och ibland även min psykolog, ivrigt hejade på.

Jag har många tvångstankar. Vissa är vanliga, som att jag måste hinna upp för första trappstegen i trapphuset innan ytterdörren slår igen. Vanligtvis är det inga som helst problem, dörren är seg och jag brukar hinna upp för nästan halva andra trappan också. Problemen uppstår när man kommer in samtidigt som en granne som får för sig att konversera. När man måste orma sig förbi baklänges medan man pratar eller stå och le krampaktigt en stund för att sedan kasta sig upp för trapporna eftersom grannen inte fattar att världen går under om inte jag kommer upp inom fem sekunder. Men jag gör det. Ormar och kastar. Tacka mig för att världen fortfarande finns kvar där ute.

Vissa är mindre vanliga, som att jag måste klappa cykeln när jag låst den. Snippes love-to-hate-tvångshandling. Han blir galen. Och jag gör den jämt. Nu lite bara för att retas också. Nästan jämt i alla fall, jag har kommit på att det är ok att glömma vid nåt enstaka tillfälle, eftersom jag kan klappa den nästa gång. Cyklar tar inte illa upp så lätt. Förr gick jag tillbaka (förutsatt att cykeln fortfarande var inom synhåll i alla fall). Att göra så kanske är konstigt, men det har i alla fall ett ursprung som går att förklara, till skillnad från inte-gå-på-streck och såna där opersonliga tvångshandlingar. När jag var liten lekte jag häst. Ofta. Cykeln var oftast häst, oftare än den var cykel, liksom. När man går från hästen efter en ridtur så klappar man den naturligtvis, det fick jag lära mig i hästklubben jag var med i. Så då klappade jag min häst. Och har fortsatt att göra det. Även tjugo år efter att jag lekte att den var en häst (även min spark i Hudiksvall var en häst. Den hette Mannagryn. Min farfar skrev namnet på sparken – hästen – med glödpenna) (Mannagryn bor nog kvar i garaget förresten. Ska klappa honom nästa gång jag är där).

En tredje grej är att jag helst inte räknar baklänges. Det känns som att utvecklingen går bakåt då. Jag vet, fråga inte, jag kan inte förklara. Åt helvete. Jag kan om jag måste, men till exempel räknar jag framåt när cykelinstruktören räknar bakåt. Men är det raketuppskjutning eller Nyårsafton, så okej då. Jag räknar väl ned mer er vanliga, friska, sunda människor då.

Och självklart lägger jag inga nycklar på bordet. (Eller nåt som kan liknas vid bord; bänkar, pallar, hyllor…) Eller går under stegar (räknas byggnadsställningar förresten som stegar? De används ju bland annat som stegar, men det heter ju byggnadsställningar, inte stegar. Jag undviker dem om jag kan, för säkerhets skull.)

Men jag är inte rädd för att gå på brunnar eller streck. Och alla katter som korsar min väg ser jag som tecken på tur, om något.

I alla fall, det var en annan tvångstanke jag skulle skriva om. En tvångstanke i form av ett armband. En gång i tiden var det ett läderarmband. Jag köpte det för drygt tre år sedan, och knöt det om höger handled. Efter någon månad eller två visade det sig att det inte alls var ett läderarmband, utan bestod av ett snöre med nån form av fejkläderhölje som snabbt nöttes bort. Men tror ni att jag tog av mig det för det? Icke! För plötsligt hade det blivit förvandlat – jag fick inte ta av mig det, för det skulle innebära otur! Ännu en gång – fråga inte, jag kan inte förklara. Åt helvete. Det har liksom bara suttit där, blivit osynligt förutom när det inte har matchat mina övriga smycken. Då har jag irriterat mig som fan, men låtit det sitta kvar ändå, störd som jag är. Liknande saker har inträffat förr, då har jag dragit en lättnadens suck när smyckena (ett halsband som föll av och ett armand som en dag bara var borta) gått sönder. Igår var det alltså Kritan som kom till undsättning. Jag berättade om min störning, hon erbjöd sig att befria mig från den och jag förhandlade med mig själv. Att någon annan tog av mig det vore ju inte samma sak som att jag tog av mig det, och det skulle ju därför inte innebära otur, kom jag fram till. Och en kort dragkamp mellan armbandet och Kritan senare -se där! En handled endast prydd av rivsår från en ilsken katt! Så vackert! Fri efter dryga tre år.

Sagan Om Armbandet. Ska jag behålla det eller kasta ned det i elden, det är frågan.

 

celina

29 juni 2008 19:38

I elden!

http://celina.blogg.se

 

puff

29 juni 2008 23:24

men det ser ju fint ut ju... (är jag dum som tycker det?)
Du kan överlåta förbannelsen på någon annan! tex mig! ^^

 

Nina

30 juni 2008 11:46

Jag förmår nog varken bränna eller överlåta det. Det får slinka ner i nån lämplig låda med minnen av en svunnen tid...

 

alexandra

30 juni 2008 12:02

jag föreslår inklistring i dagbok.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter pa ett internetcafé i Porto, en mycket lustig stad i Portugal, som for ovrigt ar favvolandet hittills. Vi sokte upp solen efter att nastan ha regnat och blast bort i Frankrike, ett land fyllt av engelsksprakighetsvagrare, ondsinta vakter som s...

Jag har ju mer eller mindre (typ ofrivilligt) tagit semester från bloggandet den senaste tiden - för mycket jobb och påföljande trötthet och matthet har gjort att jag inte orkat vara kreativ, inte velat formulera ord till en text. Det har varit för m...

      Då var det över alltså. Nu har mina hjärtan tagit studenten. Mina hp-hjärtan och mina el-hjärtan. Och alla andra fina.   Och det är ungefär så jobbigt som jag trodde det skulle vara. Jag är sur och tvär och trött. Och har gråtit fl...

Ovan ser du en lärare i betygsättartider. Idag rapporterade jag in dem. Betygshelvetena. Ungefär lika många MVG som IG, men flest G. Förkylningen har kommit som ett brev på posten fullt av mjältbrand. Hinner inte med nåt, inte blogga, inte so...

Jag är upptagen. Rättar uppsatser, jagar elever. Räddar de betyg som räddas kan och sitter i möten resten av tiden.   Liv, det är nåt jag tänkte återta efter den 11:e. Nej 7:e. Då ska ettornas och tvåornas betyg vara satta. Treorna nu på måndag. ...