Jag har ont i magen.

Men alltså, innan jag asade ner på stan hann jag faktiskt säga upp elen, beställa blanketter för att ansöka om att betala CSN-låneländet via autogiro, boka tid hos optikern, skicka nödvändiga mail och städa skafferiet. Och jag åt GI-müsli till frukost! Sallad till lunch! Fullkornspasta med grönsaker till middag! Sådeså!

Åh, jag har haft en sån ansträngande dag att jag bara inte orkar träna! Det gåååår inte! Sovmorgon till 10, kaffe, lunch och häng med pappa på stan, lite mer stadsvandring på egen hand, inhandlande av onödiga saker och ikväll alltså deckare, scones och te. Det finns ingen plats för träning, ingen ro, ingen rast! Min stackare jag.

Allvarligt. Jag känner mig som ett as. Ett onyttigt, slött as. Hur svårt kan det vara att pallra sig ut och springa till Gamla Uppsala och tillbaka? Eller cykla till Sats och göra nåt ansträngande där? Jättesvårt tydligen. Det känns som mental tortyr att behöva springa den där gamla stigen idag, jag har sett den för många gånger. Och ska jag cykla till Sats tar det tusen år, man måste vara social och le mot all personal som man knappt känner längre, men ändå, och så alla gamla medlemmar som tror att man fortfarande jobbar där och sen är det säkert nån värdelös instruktör med monoton dödstechno som musikval. Ni hör ju själva. Det går ju bara inte.

Och nu är klockan över 18 och jag är hungrig. Måste äta nåt. Och sen ska jag hinna baka färdigt innan 21 också. Och duscha. Ta av mig linserna. Krypa in fleeceklänningen och placera glasögonen på nästippen.

Nix, ingen träning.

Jag lovar att springa till de där jävla högarna imorgon. Jag lovar! Före frukost!

Heja!