Som fan.

Sommarlovets (för så heter det väl även för lärare, inte bara elever?) två första (officiellt sett i alla fall, även om jag varit ledig även i helgen och fredagen mest ägnades åt att socialisera med kollegorna) semesterdagar har ägnats åt att städa. Att städa och röja. Bara. Bara, bara bara. Idag stack jag näsan utanför dörren för första gången alldeles nyss, och då bara för att köpa igel- och kattmat. 20 minuter utanför lägenheten. Fint.

Det började visserligen i fredags, då tog jag tag i kaoset som Assar fräste åt, lite allmän städning sådär. Men sen. Igår fick jag för mig, helt oskyldigt, att jag skulle rensa garderoberna innan jag la in alla nytvättade kläder som låg och väntade i de två blå kassarna från Ikea på vardagsrumsgolvet. Tänkt och gjort. Och då kom jag på att jag ju hade en väska full med kläder i klädkammaren som jag bestämt mig för att prova för att se om jag verkligen skulle behålla. Jag drog fram dem också. Det tog tusen år att prova, och sen hade jag ett berg av kläder jag antingen skulle slänga eller ge bort. Fram med sopsäckarna. Och när jag ändå provade kläder kunde jag ju lika gärna gå igenom alla skor… Fler kassar. Och när jag ändå står och river i klädkammaren kan jag ju alltid packa ner vinterkläderna inför flytten. En jättekartong. Och så höll det på. I timmar. Timmar, timmar, timmar.

Det slutade med att jag röjde ur alla garderober, klädkammaren, alla överskåp, några kökslådor, alla lådor med viktiga och oviktiga papper, min skolbänk och ett källarförråd. Det går inte att rensa en sak i sänder, eftersom jag packade ner hälften av allt innehåll i antingen skräpkassar eller flyttlådor så var jag tvungen att organisera genom att vara oorganiserad. Därför fick jag röja allt samtidigt. När klockan var omkring 13 idag kände jag att jag var nära att börja gråta. Det fanns liksom inget slut på eländet. Inget ordnat ljus i slutet av tunneln. Det skulle aldrig mer bli städat hemma hos mig, aldrig någonsin.

Men nånstans vid 21 idag började det vända. Jag kunde se golvyta igen, och efter att ha burit ner kartongerna till det nystädade förrådet och jag dammsugit hela lägenheten gick det att gå på golvet utan att få svarta fötter (när jag snöt mig tidigare idag blev även pappret svart). Och nu sitter jag här, med min micromat (troligt att jag skulle orka laga mat idag!) och borde väl njuta – nu är det cleant som fan hemma. Men jag känner mig mest matt. Jag har nog inte fattat det än. Jag har mest ont i ryggen. Assar sover i soffan. Jag lyssnar på Jan Johansson, nyss Radiohead. Sen Zeppelin. Min melankolilåtlista med andra ord.

Och apropå en sån lista: Det är farligt att städa i skåp för en sån som jag. En sån som är nostalgisk och melankolisk mest hela tiden; tänk dig då att en sån person går igenom papper, dagböcker, foton, brev, lappar, gamla kassettband, videoband, favoritkläderna från typ -95 som fått följa med i alla flyttar… Små saker man har tusenmiljoner minnen kopplade till, eller ett, ett väldigt viktigt. Farligt. Förutom trött och less på städning har jag hunnit med att bli  glad, ledsen och tillochmed arg en massa gånger av en massa saker. Saker i lådor, sånt jag samlat på mig. Såna gånger känner jag mig så himla gammal och kanske lite ensam också.

Det är kanske den känslan som gör att jag inte bryr mig så mycket om att disken är diskad och lägenheten luktar nyvädrad. För att citera en vän till mig ännu en gång:

Watch out now
Take care, beware the thoughts that linger
Winding up inside your head
The hopelessness around you in the dead of night
Beware of sadness

Ungefär det är vad jag borde akta mig för just nu.

Mer melankoli: