När kroppen börjar varva ner brukar ju hjärnan inte riktigt hänga med alla gånger. Eller så varvar den ner lite för mycket.

Igår glömde jag kvar blommorna jag fick av mina elever i arbetsrummet när jag gick till tåget. När jag kom hem hittade jag inte nycklarna i väskan. Assar stod bredvid mig och härjade om hur hungrig han var medan jag mer och mer ångestfylld satt på trapphusgolvet och packade upp hela väskan. Inga nycklar. Jaha. Bara att gå till Snippe och låna hans nycklar. Och jag som inte ens skulle till jobbet dagen därpå, det var ju Enköping som stod på schemat. I ren uppgivenhet kände jag på dörrhandtaget, som gick upp. Jag hade glömt att låsa. Det har nog aldrig hänt tidigare. Aldrig! Nycklarna låg på golvet, bredvid dörrmattan.

Senare på kvällen åt jag middag hos mamma och pappa. När jag var på väg hem, ungefär till Fyrishov hade jag hunnit, så blev jag helt tom. Jag kom inte ihåg vägen hem. Jag visste inte åt vilket håll jag bodde! Såhär komplicerat är det att hitta hem till mig från den platsen jag befann mig på: cykla rakt fram i en och en halv minut, sväng till vänster, cykla rakt fram i trettio sekunder - framme.

Imorse när jag skulle bege mig hemifrån letade jag efter nycklarna i en kvart igen. När jag precis höll på att bli vansinnig hittade jag dem. I väskan.

Tidsbrist och dubbla boplatser har gjort att jag inte hunnit vara så ordningsam som jag har velat på senare tid, det har mer blivit så att jag släppt allt jag håller i när jag kommer innanför dörren, kläderna ligger kvar där jag tog av mig dem, saker ligger överallt utom där de ska. (Förresten, ”på senare tid”, hm, det handlar ungefär om tre dagar, jag förstår inte hur jag bär mig åt) (men universum strävar ju efter kaos har jag hört, jag är väl ett med universum helt enkelt). När dörren gick upp igår tänkte jag att en granne kanske tagit hand om mina nycklar för att jag glömt dem i dörren. Jag fick ångest - "måtte ingen ha öppnat dörren för att se om jag var hemma!" Hela min image som trevlig lärarinna med gullig katt och blomsterintresse skulle ju fallera totalt. "Förmodligen ett troll" är vad jag skulle beskrivas som därefter.

Nyss väste Assar åt en klädhög på golvet. Jag tar det som ett tecken. Det är dags att städa.

Igår var det skolavslutning nummer två, då fick ettorna och tvåorna sina betyg. Mina ettor, alltså klassen jag är klassföreståndare för, fick sina betyg och även valfri dagens rätt eller pizza (inklusive småkaka och kaffe!) på Brorsans pizzeria. Det låter kanske lite B, men det blev asbra. Alla var glada, särskilt jag, för jag fick så många kramar och fint beröm (en elev sa till exempel att jag var den bästa klassföreståndaren man kan ha, och han borde ju veta, jag är hans fjärde hittills på gymnasiet, haha). Och blommor och kort! Fint att vara fröken ibland. Jag fick också en extra stor läsk, för jag känner en av pizzabagarna visade det sig. Han brukade hota och jaga sina yngre systrar och mig när jag var liten. Vi bodde i samma hus. Han var arg på allt och alla. Men nu fick jag en läsk. Tiderna förändras, ibland till det bättre tydligen.

Ingen spontansång uppstod på pizzerian, jag får väl skapa stämning på egen hand...