En av de saker som symboliserar lyx och tid och snygghet för mig är nagellack. Egentligen handlar det kanske mer om kontroll och avslappning. Om man har tid att fila och måla sina naglar så har man tid till allt. Då är man i princip perfekt. Man har ett välstädat hem, välplockade ögonbryn, välordnad ekonomi och man är självfallet välmående. Man har tid att måla naglarna. Man slösar inte bort den framför datorn eller framför något dåligt tv-program, man behöver inte springa runt och stressa, man har framförhållning. Man tar sig tid att sitta i sin fina soffa med sin kopp te eller sitt glas med vin eller vafan man behöver när man ska vara sinnesroig, och så filar man och målar. Kanske målar flera lager. Man måste inte rusa upp och paniksminka sig direkt efter. Man repar inte upp lacket på skon när man ska ut. Man har tid att låta lacket torka.

 

Jag har aldrig tid att låta lacket torka. Vanligast för mig är att jag målar mina naglar utanför porten, efter att jag har låst upp cykeln. Det är sant. Då riskerar jag nämligen inte att förstöra allt på grund av att jag måste knyta skon, låsa dörren eller låsa upp cykeln. Och så kan naglarna torka i vinddraget när jag cyklar. Vart jag nu ska. Och bråttom har jag garanterat.

 

Ikväll har jag inga planer. Tänk om jag skulle vara en perfekt människa för en kväll.

(Bilden har jag stulit ifrån Fulheten.com.)

Det började med grått och molnigheter, både utomhus och inombords. Planer som blev uppskjutna (promenad) och planer som nästan blev uppskjutna (resa till Danmark) på grund av en massa strul som jag och Snippe egentligen inte hade med att göra men ändå drabbades av. Och det och allmänt dåliga saker och i synnerhet min dåliga ekonomi gjorde att min mulenhet bara växte och växte och tillslut förvandlades till om inte regn så åtminstone gråt. För liksom allt och ingenting.

Men sen så bröt solen fram där ute, och ungefär samtidigt så blev jag glad igen. Lite på grund av sol men mest tack vare prat och planerande. Promenaden som hade blivit uppskjuten i nästan åtta timmar blev av (och nu med solen i ögonen i stället för mulenhet vart man än i världen sig vände) och slutade helt spontant på en indisk restaurang. En buffé senare är jag ännu mer nöjd med livet.