Nej. Allt blev trist. Deppigt. Träning hjälpte föga. (Föga! Mycket bra ord. Det ska jag börja använda oftare.) (Sådärja, bara det gjorde mig lite gladare.) Jag vill inte sammanställa mina anteckningar till lektionerna som jag lovat eleverna, jag vill inte laga i ordning tråkig pasta och tråkig sås till morgondagens matlåda, jag vill inte städa undan kläderna jag dragit fram ur garderoben eller plocka undan disken. Jag vill inte ens duscha. Det är jobbigt. Man blir blöt och sen måste man torka sig. Men jag måste. Alltihopa.

Det jag vill är att ha en kopp te i näven, en katt i knäet och Monty Python för ögonen. Jag tror det är det enda som hjälper. Det får bli en akut första hjälpen-åtgärd. Efter tvångsduschen. Det får bli ett morgontåg och lektionssammanställning klockan 7 imorgon istället. Här ska det bli glada miner, banne mig.

Följande sketch får vara med för att den påminner lite om delar av min vardag när det både är som värst och som mest underhållande och för att den gör mig ännu ett snäpp mindre surig. (Det är jag som är Cleese.)

Om 30 minuter ska jag befinna mig på en träningscykel. Jag har stora svårigheter att föreställa mig det just nu. Jag har inga svårigheter att föreställa mig nedbäddad i en säng.

Tur för mig att jag har två träningsdejter inbokade, en konditionsträff med Snippe och en coreträff med Emelie. Annars hade jag tagit Assar under armen och bäddat ner oss båda (kan man inte igla på den ene får man ta den andre). Tur och tur förresten, kanske för min fysiska hälsa kanske, inte min psykiska.

Eller jo, min psykiska också. Jag har bara svårt att föreställa mig det just nu.