Vissa har fyllt arton, men de känns ändå som barn. Och de är så trasiga en del av dem. Jag är klassföreståndare för en etta. Nästan en tredjedel har så hög frånvaro att de riskerar att få studiebidraget indraget. Det är allmänt olyckliga unga människor, det är kuratorsbesök, deltidssjukskrivningar, psykologbesök, skolk och en massa intyg hit och dit. Mycket smink och ytterjackor att gömma sig bakom. Det gäller inte alls alla i klassen men en så stor del att det märks. Ordentligt.

Idag fick jag höra av en annan lärare att klassen är i upplösningstillstånd över att en skrivit en massa elakheter, med ganska grova ord, om resten av klassen i sin blogg. Otroligt dumt och onödigt, väldigt barnsligt gjort. Elakt. Men läser man igenom bloggen, vilket jag nu har gjort, så står det allra, allra mest om hur ensam och olycklig hon känner sig. (Och inte blir det väl bättre av det här.) Imorgon har jag dem på morgonen. På eftermiddagen ska jag och några andra lärare ha möte om ytterligare en elev i klassen som mår dåligt. Nästa vecka är det dags att prata om en tredje. Känns som att jag ska ställa in mig på lite svenska mycket terapi dagarna framöver. Och jag tycker så mycket om dem allihop! Precis alla. Jag vill att de ska må bra, fan jävla skit att man är så maktlös.

När jag efter träningen skulle handla mat fastnade jag istället framför tandkrämerna och stirrade i tomma luften medan jag tänkte på alla trasiga barn. Då spelades den här i högtalarna. Jag är inget särskilt stort Broder Daniel-fan, men jag var tvungen att stå still under högtalaren hela låten igenom. Kändes som om de spelade soundtracket of my elever:

Eller Njals. Mina tvåor läser litteraturhistoria, vi har kommit fram till nordisk forntid och medeltid, och där vill jag gärna stanna kvar ett tag. Eddan, Njals saga (Gunnar! Åh! Gunnar! Honom var jag lite kär i när jag läste litteraturvetenskap) (och han kanske har satt djupare spår än jag anat – här är ett citat som beskriver honom: ”[…] med ljus hy, rak och kraftigt framskjutande näsa, livliga blå ögon och röda kinder. Hans hår var stort, föll väl och hade vacker färg […]” Påminner faktiskt lite om en kille jag gillar, som för övrigt går under smeknamnet Viking.) och fornnordisk mytologi i allmänhet. Fina saker. Hjältar som ser ut som hårdrockare allihopa, blodiga svärd, mannamod, lojalitet, rufsiga små hästar och kraxiga fåglar. Tuffa talesätt (och allitteration):

Fänad dö, fränder dö

En dag dör och du

Ett vet jag som aldrig dör

Domen över den döde.

Fina saker. Jag menar det!

Nu ska jag ta min islandshäst, min kaffekopp och mig själv i kragen, dra iväg över heden till en annan byggnad för ett möte. Jag hoppas jag inte går under i snöstormen.