Jag börjar känna av sviterna efter den goda morgonen. Klockan är 18 (obs, obs, sommartid, så kroppen är ju ännu inställd på 17) och jag kan knappt hålla ögonen öppna trots att jag hinkar i mig kaffe. Jag kommer att ramla av cykeln på väg till Snippe. Somna sött och snabbt i ett dike någonstans. Vakna av att en hund kissar på mig.

Men det kändes i alla fall fint att solen lyste in genom köksfönstret på disken nyss. Fridfullt. Och Assar ligger i soffan och sover i samma sol. Jag vill också.

Mera kaffe. Nu.

Ja, det är så här man går till väga:

(Förresten kanske ett extra bra tips till blivande medicinarvänner? - lyssna extra på Jackie, Frida!)

Jag har aldrig tidigare i mitt liv sett mig som en morgonmänniska, aldrig fungerat bra på morgnar, men någonting verkar ha hänt. Kan det vara den friska nordupplandsluften? Jag stiger upp alldeles för mycket tidigare än vad jag måste för att hinna till skolan innan lektionerna börjar, sätter mig på tåget och väl framme myser jag i min ensamhet i arbetsrummet med mina mackor och stora koppen med automatkaffe (det är dessutom elefanter på koppen). Och tystnaden förstås. Tystnaden.

Sittandes på tåget idag såg jag solen stiga upp, tre tranor, en rovfågel (måste lära mig mera rovfåglar), ett rådjur och en gul katt. (Det var jag som satt på tåget alltså, inte solen och djuren.)