Ska förresten spela på Hijazz imorgon, onsdag. Klockan 22 om jag tolkat allt rätt. Följ med mig dit! Titta på aporna! Lyssna på dem! Du kan göra det här och nu och där och imorgon.

Det här är vad jag åt till lunch idag:

Och det här är vad jag hade som utsikt medan jag åt den:

 

Men riktigt så illa som det ser ut var det inte. Jag la till sallad efter att bilden togs. Grönt och rött. Och så är jag en av de där perversa människorna som faktiskt gillar fiskbullar. Men det måste vara i dillsås. När jag var liten var det faktiskt absoluta favoriträtten en period. När jag skulle börja hugga in på min goda blekmat i min ensamhet fick jag dessutom sällskap av en pratsjuk och glad lärare, så jag slapp titta ut på mulhimmel och depptak.

 

Annars så har jag haft lite dödsångest idag. Jag hittade inte pärmen med allt vad mina treor jag har i svenska har åstadkommit när jag skulle åka till jobbet. Allt de har gjort hittills. Inklusive tidigare omdömen och sånt shit.  Jag hade tagit hem det för att kolla lite inför betygsprat.

 

Imorse tänkte jag att den låg kvar hos Snippe eller i hans bil. När han hade kollat åt mig och den inte var hos honom tänkte jag att den på nåt sjukt vis hade glömts kvar på en restaurang vi åt på i söndags (men jag var ju samtidigt rätt säker på att jag inte varit dum nog att ta med den dit) eller – hemska tanke – att jag glömt den på tåget igår. Den var inte på restaurangen. Inte på hittegodsavdelningen heller, men ”det kan ta flera daaaar innan sakerna kommer dit”. Jaha. Letade i mitt arbetsrum, i kopieringsrummet, i personalrummet. Icke.

 

När en elev i trean med stora bedjande ögon frågade mig om jag läst hennes artikel ännu fick jag hastigt blödande magsår. Vafan gör man!?  Ber dem att lämna in allt igen? Går på känsla? ”Hon verkar kanske sådär halvbra, men hon är ju söt och snäll mot mig förstås – det blir nog ett VG”? Panik!

 

När jag kom hem kollade jag överallt. Ingen pärm i syne.

 

Inte så konstigt eftersom jag fuskstädat in den i en garderob…

Hårt liv, hård dag. Mötesmåndag, mörmåndag. Dagen började med en elevkonferens som ställdes in eftersom eleven i fråga inte infann sig. Så det blir mötesonsdag också. Efter det lektioner som vanligt, sen svensklärarmöte, sen klasskonferens som sagt.

Grått tåg hem, grått väder där och här. Det allra värsta ljuset jag vet, ljuset som liksom lite äckligt klamrar sig fast precis innan det börjar skymma. Det hopplösaste ljuset av alla. Människorna jag mötte på stationen var stressade, hålögda och hostade uppgivet, jag torkade bort regn och is från cykelsadeln och cyklade i tävlingsfart hemåt, möttes av en grå katt som skrek om att det var för fuktigt väder för hans smak. Åt nyss grå gryta till middag. Fryser om fötterna fortfarande, för fuktigt väder för min smak också. Och för tunna skor. Får väl sätta på mig grå raggsockor. 

Trots mörmåndag är jag glad. På med gråsockorna, klappa på gråkatten och dricka nåt varmt. Nåt med färg. Sen är jag på g igen! Imorgon blir det Pythonlektion, nu ska det möbleras om och göras fint! Städ, städ! Fix, fix!

Men först och främst, nu ska det lyssnas på musik, musik! Sånhärn:

 

Utgångsläget känns lite halvdeppigt när kommentaren "Nej, hon kan faktiskt få G i engelska" ger reaktionen "Men, åh, guuuuu så bra!"

Majoriteten av eleverna i denna klass kommer att IG- eller streckvarnas i engelska, svenska, idrott och matte. En elev kan möjligen få VG i idrott. Det var det högsta omdömet jag hörde talas om idag. Det finns ett flertal begåvade elever i klassen, men de har så mycket strul i livet i övrigt så de orkar inte riktigt med att gå i skolan alla dagar, därför blir uppgifterna sällan klara. Och därför blir betygen knappt G.

Igår rättade jag ett religionsprov som jag haft i en annan klass. En elev klarade sig på gränsen till G. Om jag rättade snällt.

Resten?

De fick IG.

Jag känner mig lite mör idag.

Re bii inte så många sånna härna rå...

Men det är också de två struligaste klasserna. Jag har även små ljus här och där på annat håll.

Igår var jag tvungen att avbryta en religionslektion på grund av att filmen jag visade var helt åt helvete. Nej, det var inte sant. Det var ju tvärtom. Filmen handlade om kristendom, och det verkade som att de (amerikaner med smak för smörig bakgrundsmusik, gärna stråkar) som låg bakom filmen tänkte att precis allt, allt man kan komma på om kristendom skulle pressas in på 47 minuter. Allt! Alltså allt. När jag själv efter desperata försök att se nåt bra med filmen, nån scen som skulle gå att diskutera, istället började skratta åt alla årtal, grupperingar och historiska personer ackompanjerat av elevernas uppgivna suckar så var jag tvungen att bryta, och då hade vi plågats svårt i 20 minuter. Jag kände till och med att jag var tvungen att be om ursäkt. Bra drag av mig. Klassen hyllade mig för att jag ”inte var som alla andra lärare som skulle ha tvingat dem att se klart”.  Jag trodde att de skulle hata mig för all evighet efter att jag plågat dem, så det var ju en lättnad. Jag är så tuff och nytänkande. Helt spontan och galen!

 

Istället fick vi alltså improvisera lite. Pratade om de sju dödssynderna. Dessa rabblade då en elev glatt upp som ett rinnande vatten. För att hennes kaniner är döpta efter dem! Så jävla klockrent!

 

Högmod, Girighet, Vällust, Avund, Frosseri, Vrede, Lättja.

Kaniner.  

Och sen bestämde vi (med kaninägaren som en av de ivrigaste förespråkarna) att vi ska se på Life of Brian nästa gång istället. Ibland är det roligt i skolan.

 

Här är för övrigt Vrede, champion i kaninhoppning:

Celina fortsatte på min lek och då kom jag på lite till! Men jag åker med tidsmaskinen ännu några år längre tillbaka än vad jag gjorde den förra gången.

När jag var 4-5 år hörde jag den här och blev helt förstörd (man fick visst inte stjäla den till sin blogg, så det blir en simpel länk). Tårar. Jag var tvungen att stå rakt upp och ner och bara lyssna tills den var färdigspelad. Jag menar alltså helt förstörd. Och så liten! Tårar!

En annan låt med nästan exakt samma effekt (på mig och säkert hälften av alla i min generation?) är annars den här. Jag minns att jag stod blickstilla mitt på köksgolvet:

Jag förstår mig inte på den. Känner inte igen den från någon av bilderna.

Allt är mest grått. Grått, småkallt och fuktigt. Känns som allt borde frotteras torrt och kammas ut; träden, buskarna, gräset och människorna. Och inte låter det såhär heller:

Att musik fungerar som tidsmaskin är ju allmänt känt, nu visar en (av mig)vetenskapligt utförd studie att tidsresorna förstärks vid fysisk ansträngning. Jag blir så jävla gråtmild under eller efter träning. Jag får bita ihop om det kommer musik jag gillar lite för mycket eller om jag har tillräckligt starka minnen till den, annars kommer tårarna. Idag satt jag i omklädningsrummet efter ett pass och var 11 år. Vi sjöng ofta den här på musiklektionerna i det där rummmet längst upp med alla fönster överallt. Jag minns hur ljuset föll in i rummet, att vi satt i en stor halvcirkel, hur musikläraren såg ut när hon spelade piano, och hur hon låtsades börja sjunga på gitarrsolot varenda gång. Jag minns när jag såg filmen på bio också. Bara det att när jag är nytränad är jag liksom 11 igen, jag minns det inte bara.

När jag var 10 år var jag så fruktansvärt ledsen när vi skulle hitta nya hem åt fyra av våra fem kattungar. Det var hemskt. Jag grät, grät, grät. Och lyssnade på den här låten. Kattungarna flyttade, en efter en. Stor sorg. Nu är jag 10 år och ledsen över kattungsflytt en gång i veckan (vid 7:30 på fredagmorgnar när cykelinstruktören sätter igång strechen för att vara exakt). Hemskt. Och lite fint: