Att musik fungerar som tidsmaskin är ju allmänt känt, nu visar en (av mig)vetenskapligt utförd studie att tidsresorna förstärks vid fysisk ansträngning. Jag blir så jävla gråtmild under eller efter träning. Jag får bita ihop om det kommer musik jag gillar lite för mycket eller om jag har tillräckligt starka minnen till den, annars kommer tårarna. Idag satt jag i omklädningsrummet efter ett pass och var 11 år. Vi sjöng ofta den här på musiklektionerna i det där rummmet längst upp med alla fönster överallt. Jag minns hur ljuset föll in i rummet, att vi satt i en stor halvcirkel, hur musikläraren såg ut när hon spelade piano, och hur hon låtsades börja sjunga på gitarrsolot varenda gång. Jag minns när jag såg filmen på bio också. Bara det att när jag är nytränad är jag liksom 11 igen, jag minns det inte bara.

När jag var 10 år var jag så fruktansvärt ledsen när vi skulle hitta nya hem åt fyra av våra fem kattungar. Det var hemskt. Jag grät, grät, grät. Och lyssnade på den här låten. Kattungarna flyttade, en efter en. Stor sorg. Nu är jag 10 år och ledsen över kattungsflytt en gång i veckan (vid 7:30 på fredagmorgnar när cykelinstruktören sätter igång strechen för att vara exakt). Hemskt. Och lite fint: