(Du behöver inte titta så noga, mest lyssna.)

Igår fyllde min fina far år. Vi åt en massa mat och pratade om dumma människor i vår omgivning, annars lyssnade vi mest på LP-skivor. Han har nyss köpt en ny spelare. Det var ypperligt trevligt. Jag insåg att det har varit alldeles för många spellistor som fått råda hemma hos mig på senare tid. Nu gäller album. Skivor skare va.

Det var lite familjefint i början av födelsedagsbesöket, när mamma skrotade omkring på annan plats i lägenheten och Snippe inte hade dykt upp än; jag och pappa satt och lyssnade på musik och sjöng med och flinade fånigt båda två, som två töntar. Det kändes lite som att vi var släkt, liksom.

Sen bytte vi lite musikminnen. Till exempel Dear Prudence; den första låt som pappa spelade för mamma. För mig är det en solig sommareftermiddag 1994, jag sitter i det mörka köket, äter pannkaka, tittar ut på solgrön gräsmatta och hör vita albumet, Dear Prudence för att vara exakt, spelas ute i vardagsrummet. Det fastnade liksom.

Men vi lyssnade på annat också. Stones, (Åh! Barndom! Nina är 10 år och tuffast av alla!) (De andra vet bara inte om det!) en massa Zeppelin såklart och ännu mera Stones, några år senare. Och såklart I got the blues. När jag hör den är jag (i huvudet) ute och cyklar långsamt, ensam en sommarnatt. (Och ja, jag hade det. Det blå.)

(Pappa skulle väl förresten fnysa högt om han visste om att jag höll på att länka såhär. Poängen med LP-spelandet var att höra hur bra ljud det är jämfört med digitalt...)