Så heter den släkting jag kan spåra längst bak i tiden. Lydert! Lydert Slatte dessutom! Slatte! Han fanns inte med i min Förnamn i Sverige, så det är väl inte så hett att heta Lydert just nu. Glansperioden är förbi. Min Lydert levde dessutom nån gång på 1500-talet och var slottslove på Stegeborg. Vad gör en slottslove?

Det syns dåligt, men längst där uppe är han, Lydert. Gift med Ingrid Kyle.

Min farmor hette nämligen von Törne innan hon gifte sig, när jag hjälpte henne att damma av några skåp häromdagen hittade jag en antavla, och på den fann jag alltså Lydert längst upp.

Farmor var lite bitter över att pappa hade stulit glaset och ramen till tavlan  för nu är den fuktskadad. Kan inte säga att jag blev särskilt förvånad över hans brist på respekt, pappa skulle i princip kunna skämmas för att ha en sån här släkt, jag har bara aldrig frågat honom om det.

Det känns lite kul att ha en massa adelspersoner i släkten, att kunna se vad de har sysslat med och så. Lite roligt och lite skumt. Den förste von Törne slogs visst en massa och blev tillfångatagen vid slaget vid Poltava. När han fick komma hem blev han adlad. Annars har de varit en massa kungamän och landshövdingar och shit.

 Det här är Michaël von Törne, men inte den som slogs vid Poltava. Den här Micke levde 1726 - 1796 och var "överstelöjtnant vid Wästgöta kavalleri samt landshövding i Elfsborgs län." Nu hänger han på väggen i Hudiksvall.

Söker man på von Törne får man fram detta. Och där är min farmors lillebror (enda pojken av 6 syskon, jag antar att de fortsatte tills de fick vad de var ute efter…) omnämnd! Nils-Michael. Eller Nisse, som han kallas av släkten. Han känns allt annat än adlig måste jag säga, jobbat som diverse skumma saker, bor ensam i en lägenhet i Stockholm och lever för sina systrar. Eller är det kanske så man är adlig nuförtiden? Om jag skulle byta efternamn, undrar om jag skulle få stå med då? Nisse har nämligen inga barn. Eller skulle jag bli tvungen att gifta mig och tvinga min man att ta mitt efternamn också? Eller skulle det inte räknas? Hursomhelst, jag tänker inte byta, och med Nisse dör släktnamnet ut.

 Farmors farmor, Erica Wilhelmina, född Engströmer år 1854. Snäll! Och samma storlek som jag! 

Min farmors farmor dog tydligen ung, av brusten blindtarm. Jag har fått klänningen hon har på sig på det här fotot. Svart, med massa hakar och spännen och spets överallt. Den passar perfekt! Det är rätt tufft det med. Jag har några halsband efter henne också, som jag faktiskt brukar använda ibland. Undrar om vi skulle komma överens. Hon var visst rätt snäll. Det syns nästan.

Nu började jag  fundera på om jag måste döpa mitt eventuella barn till Michael om det blir en pojke? Det verkar ju gå i släkten om man säger så. Även far min heter Mikael (med k) i andranamn. Hm. Är jag en förrädare annars? Eller ska jag slå till och kalla honom Lydert på en gång kanske! Varför inte!

Om det är sant så är jag jävligt söt. Söt, rund och degig. Nu har det gått överstyr igen. Det började med födelsedagen, en söndag; diverse onyttigheter som räckte och blev över i flera dagar. På fredagen ville ju min klassföreståndaretta göra någonting roligt. Istället för att göra popularitetslistor blev det fika och frågesport i blandad svenska. (Helvete, det måste jag rätta innan nästa vecka, har utlovat fint pris, vad fan det nu blir…) Kakorna som blev över fick jag ta hem. De åts upp på lördagen. Sen var det skräpmatssöndag i vanlig ordning. Efter det Hudiksvall, där det serveras kakor och bullar varannan timme, minst. När jag lät mig övertalas av farmor att morotskaka faktiskt är nyttigt, eftersom den innehåller morötter, så kände jag att nåt brast inombords.

Jag känner mig inte söt. Möjligen degig. Nu är det alltså dags för nystart. En gång till!

Jag har varit någorlunda duktig på träningsfronten ändå, både på Sats och på att promenera på morgnar, till och med i Hudik gick jag minnesrundor i rask takt. Jag tränar inte lika frenetiskt som när jag var som duktigast, när 4 Sats-träningspass i veckan var lite, men vafan. Å andra sidan var det kanske inte min lyckligaste tid i livet. Nu måste det alltså bli ordning på det här med ätandet. Snart är det bannemig strand 2008. Och jag vet att jag är smal, och hej och hå, men det känns som att mitt inre är klätt med socker och deg. Och kaffe. Och som att jag kommer att dö i förtid på grund av igenkorkade blodkärl.

Idag började jag det nya livet (för vilken gång i ordningen?) med att gå en massa omvägar till affären och inhandla nytt-liv-mat. Ah, det kändes renande bara det. Nytt-livs-nyttigheter till frukost, eller snarare lunch, och ikväll blir det core och nåt mer svettframkallande. Cissi har dessutom lurat mig att gå på spinning imorgon på morgonen (06:45!) och sedan tänkte jag gå på muskel på kvällen. Mera hysteri! Heja, heja!

Rött te, massa frukt, keso, äpple och kanel, apelsinjuice, nyttigt bröd, vitaminer -  Hysteri! Bra, bra.

Och självklart slutade det såhär...